jag, en katastrof

shit jag är verkligen en känslomässig katastrof. när man börjar känna något för någon och det känns som att det är lite viktigare än allt annat, när det känns som att det skulle kunna vara på riktigt, som att jag skulle kunna falla dit, då får jag panik. (som nu). sandra säger till mig att chilla men jag hatar det här spelet, tycker inte det är kul. om det faktiskt finns någonting på riktigt mellan två personer, kan ens impulser verkligen förstöra det då, måste man spela spel och inte låta sig sjäv ge utlopp för de där känslorna som bubblar där inne..? är det inte okej att bara vara sig själv..? det där med att alla är olika är väl ändå det som attraherar, eller har jag missat något..? (nu har jag i alla fall gett utlopp för de där bubblorna där inne, får väl se om det ger något resultat eller om han drar sig undan...) herre gud, om ett meddelande där jag undrar om vi ska träffas innan hans jobb förstör något, hur intressant var han då egentligen..? (förstår att det beror på vad man vill, "letar" efter, men jag vill inte bara ha ett one night stand med någon jag redan innan vet att jag kommer känna något för.) någon som förstår mig..?