jag ska erkänna att...

...min bloggpaus har egentligen bara berott på en enda sak, eller bättre sagt, händelse. jag blev så otroligt överraskad av anonyms inlägg och insåg därmed att världen är farligt liten, barcelona ännu mindre. jag saknar att obehindrat skriva allt. precis allt. men jag blev både chockad och gillade inte riktigt situationen. jag hade aldrig trott mig behöva hamna i den. vad jag skrev stod jag för och var väl medveten om att alla kunde läsa, men det gjorde mig inget. jag tyckte inte det gjorde så mycket om någon ville gotta sig i mina bravader. men när den där ganska sårande infomationen helt plötsligt dök upp som ett brev på posten (läs: kommentar) så stannade allt upp. jag ville inte längre. i rädsla för att något liknande skulle hända. nu är jag nästan paranoid och dör av bubblor inombords som jag vill dela med mig av till er, men det där något drar mig tillbaka. jag jobbar på att återigen våga för mitt bubblande inre behöver prata av sig. jag vill berätta. här händer så mycket tokigheter och galenskap. som alltid. ingenting har ändrats, inte heller jag, så ha tålamod fina ni.