saknaden är svår

det är svårt när saknaden är så oändlig att man inte kan omfamna den, men det är ännu svårare att inte förstå på grund av avståndet till den verkliget hon var en del av. då och då kommer det över mig och jag gråter som ett barn, annars hör jag mest mig själv prata om det på ett kliniskt, faktamässigt sätt, som vilken företeelse som helst som behövs "ta tag i". min chock kommer nog när jag kommer till sverige på tisdag, när jag ser mamma, glenn, morfar, när jag inser att det finns en verklighet bakom all den information man gett mig över telefonen, när jag öppnar dörren till deras hus och mormor inte är där, när jag en sista gång får träffa henne för vårt hejdå och slutligen på begravningen. då kommer det nog kännas på riktigt, då kanske jag förstår...