varför och därför

många är de gånger man frågat mig varför jag valt att bo utanför sverige, och framför allt hur jag kunnat vara ifrån min familj permanent under så många år. man undrar också hur jag kan vara så övertygad om att inte återvända till sverige för att bo igen, i alla fall inte under de närmsta fem eller tio åren, och jag har försökt svara så bra som möjligt på det genom att ge alla dessa förklaringar som för mig är så självklara. till exempel har jag väldigt svårt för att allt ska vara så himla lagom, perfekt och rätt, att det ska se så bra ut och att samhällets krav på varje individs prestation är ohållbar. klimatet är naturligtvis en annan stor fakor, men om det bara var för det tråkiga vädret och mörkret så hade jag nog ändå kunnat stå ut. men så den här gången hemma har bitarna verkligen fallit på plats. jag har inte särskit många vänner i sverige, de kan räknas på en hand och är inte mindre viktiga för det, men så är det i alla fall. i barcelona har jag idag alla de jag står närmast, jag har vovven och mitt liv. när jag är i barcelona är det inte så att jag får en massa "jag saknar dig"-meddelanden från höger och vänster och jag saknar inte heller själv så mycket som jag gör när jag är i sverige. (bortsett från familjen då men det är på ett annat sätt.) det är helt enkelt det som är det enklaste svaret på varför jag trivs så bra och förmodligen blir kvar; jag har ju mitt liv där, liksom många av er har ert liv här i sverige. vi har valt att gå olika vägar, men anledningen är egentligen precis densamma - vi trivs med att bo där vi bor, och vi trivs med dem vi bor tillsammans med, vi trivs i den valda miljön och dess kultur, dess vardag.