en språklig katastrof

jag glider längre och längre ifrån mitt modersmål, det enda som gör att jag fortfarande kan uttrycka mig något sånär är bloggen och de där svenska pocketböckerna jag lånar av sandra. på tal om henne så visst pratar vi svenska tillsammans men hon har gett upp om mig och slutat att korrigera. undrar just om ni märker mina snedsteg ibland, jag försöker ju dubbelkolla och läsa för mig själv för att se att det inte låter hur tokigt som helst, men kanske slinker det emellan något ibland. stava kan jag absolut inte längre och böja verb det gör jag enligt mitt eget tycke och smak. vad sägs om morgonens "jag kommer ju hem åtta idag eftersom jag böt igår..." och allt detta till trots var jag en språkbegåvning i min ungdom. en oslipad diamant, en blivande författarinna. jaja, vi får väl se hur det blir med den saken.