argentinska fiolspelande grannar, galen minigranne vid namn leon, hans tokhippa mamma, pianovalencianen, tokgamla katalanparet, hippilaura med högtalande inneboenden, några flera ingleser och rastafaripappan till proffesionell trummis. och jag, sandra och stella så klart. välkommen till casa hospital del ett.
i vår trappuppgång finns de flesta karaktärer som önskas kan. ibland blir det lite överväldigande men i mångt och mycket är det berikande och spännande. varje morgon ringer min klocka vid 06.20 men jag går inte upp före 06.40 då leon och hans mamma bråkar i trappuppgången. mamma vill lämna leon på dagis men han vill stanna hemma och absolut inte byta ut sin favvopyjamas till annat klädplagg mer lämpligt för utgång och dagsljus. just den här morgonen ramlade mamman och leon och tokkillen fick cykeln över sig. olyckan var framme men ingen skada skedd. jag var absolut vaken vid det här laget. sedan fortsatte morgonen sin gilla gång. snart bar det iväg till jobbet. väl hemma igen fortsätter galenskapen. det första jag hör är den argentinska spelemannens sträng gnidandes flitigt mot sin violin. han övar. övar på att bli bättre. för att kunna tävla med pelle svanslös som är en äkta player spelandes i laget på andra sidan. däremellan hör jag dessutom till mitt stora förtret att den hopplöst irriterande holländska universitetsstuderande icke spansktalande inneboenden hos laura säger något på världens mest amerikanifierade och högljudda engelska. jag blir trött och min eftermiddagsmacka är inte uppäten när jag inser att det är dags att rusa till skolan. änltigen nere i trappuppgången efter tusen hejdåpussar till stella möts jag av tokleon och hans tokhippa mamma. de ska ta sig in igenom dörren och bråttas inte bara med varandra utan för andra gången idag också med cykeln. jag får hjälpa till och stackars leon blir vettskrämd när han i total, dock tyst, chock tvingas stanna i min famn ett tag.
trappgångsskvaller från casa hospital kommer igen när ni minst anar.
kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar