kanske låter lite knepigt och det är en helt normal reaktion, men detta är i alla fall precis vad jag ägnar mig åt. när jag ska försöka mig på att prata med hela klassen kommer jag alltid på mig själv med att bara titta på en av mina sju klasskamrater, som om vore han den enda i rummet. jag upptäckte det igår och rodnar lite så här i efterhand när jag tänker på det.
måste ju ändå vara just det som är att göra en freudiask feltittining.
helt med vilje men utan mening.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar