söndagen började en aning chockartat med ett nattligt meddelande från den blonda skönheten vid namn cecilia. hon och den viktigaste (vem?... behöver ni ens fråga det...sandra så klart, !!) drog tillsammans nytta av lördagen och gick till manolo (skatebar i raval) när jag snorade med stella i sängen. så här löd i alla fall meddelandet: "svinet från manolo har officiellt flickvän, jag har sett henne" mitt svar löd: "heterosvin !!!" ännu en gång hade en sydamerikan, argentinare, visat att de inte är att lita på.
idag på morgon och eftermiddag har jag och sandra filosoferat i ämnet, försökt komma fram till varför och framför allt var någonstans det går fel. det känns sorgligt att man inte längre blir förvånad, att man finner sig själv i situationen där man undrar om skratt eller gråt är det bästa. alla som är i ett förhållande kan träffa någon annan, bli kär i någon annan, men varför är man i en sådan situation inte ärlig från början, mot den man träffar liksom mot sig själv..? och varför gör man inget åt situationen. har aldrig, och kommer aldrig, förstå varför man väljer att stanna i ett förhållande där man uppenbarligen inte längre är kär eller nöjd, där något fattas...som det gör då man börjar se andra möjligheter? så många frågetecken men jag antar att svaren går att förklara med ett ord; feghet. det är ju det där med att man vet vad man har och så är gräset många gånger ändå alltid grönare på andra sidan. snacka om att kasta sten i glashus.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar