det här är förutom någon typ av register (eftersom jag vet att sådana är viktiga) också en hyllning över flickpojkarna i mitt liv, ett tacktal, en årskrönika ... en ibland sorglig om ack än så sann historia/way of life. rollfigurerna är:
grannen, klassmannen numera kallad m., alla män som gillar män på mitt jobb och då i synnerhet italienaren d. och fransosan h., pelle svanslös, och alla som jag glömt nämna vid namn/smeknamn.
grannen för att han trots possesivt förhållande kommer idka älskog med mig innan årets slut.
klassmannen för att han har en tvillingbror som ser precis likadan ut som han.
italienaren d. för att han kan ta alla mina homofunderingar på allvar och kan svara efter bästa förmåga samt för att han pratar spanska utan italiensk accent.
fransosan h. för att hon är mer feminin än jag och så till den milda grad att jag får hans/henens lov att skratta åt honom/henne (inte med) flera gånegr om dagen.
pelle svanslös för hans aldrig svikande syn på mitt eleganta yttre och för att han är trevlig att vila ögonen på vilken dag som helst i veckan.
tack!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Quelinda la Linda!
Tack för att du gör det lite klarare för oss som inte riktigt hänger med i svängarna ;)
Här har du mig igen, lite piggare nu, eller ja, det går upp och ner, men stadigt framåt tror jag, svårt att säga när man varit lite labil så där.
Såg ditt urgulliga inlägg, tack så hemskt mycket, men jag tänkte inte överge någon längre stund.
Jag har lite stalker problems förutom det att jag nyligen opererades, och det har som visat sig att den typen följer efter till alla bloggar jag har på min länklista och kollar vad jag skriver och sånt typ. Därför har jag legat lite lågt också och tagit bort länklista och kommentarer. Hmm, det här blir ju både långt och offentligt. Skitsamma *s*.
Ville bara titta in och säga att jag är tillbaka som läsare om inte annat :)
Bamsekram
nat: vad glad jag blir att du är tillbaka. jag läser fortfarande hos dig också ska du veta. förstår inte vad det finns för männsikor... med tanke på vad du berättar. de tar aldrig slut. stor kram till dig också.
Skicka en kommentar