jag och sandra sitter och lyssnar på musik och kollar internet. den lilla springan från balkongdörren gör att kylan tränger sig in och det känns kallt, rått. sandra ihopkrupen i en filt och jag i stickad tröja. vi kan hålla värmen och vi kan välja att stänga dörren. och det är då det slår mig, att det gått en dryg månad sen det brann här i trapphuset. i den okuperade lägenheten där leo bodde. då var det oss det var synd om, vi kunde ju strukit med, vi oskyldiga människor vars öde tillåter oss att kunna betala en hyra och ändå ha pengar över till mat och nöjen varje månad, oss stackars hederliga människor vars liv är mer värda.
tiden har gått men minst en gång i veckan har jag sett leo på gatan. nu senast i flipflop i femtongradig rå höstkyla a la barcelonaluftfuktighet och tydligt sliten av veckorna på gatan, som nu är hans hem. han ler väldigt krystat och ber mig ännu en gång om hjälp, ännu en gång nekar jag honom. jag är rädd, men för vad..? för en människa vars öde ser annorlunda ut än mitt..? jag får dåligt samvete och har svårt att se honom i ögonen, lycklig över att inte kunna se mina egna. han berättar att han sover på gatan, att han fryser och är hungrig. senare tänker jag högt till sandra att han faktiskt skulle kunna ta sig därifrån. skaffa ett skitjobb och spara ihop till ett billigt rum. men är det verkligen så lätt..? utan kläder, dusch, vänner, vardag och trygghet... jag kysste den där killen för några månader sedan, jag skulle antagligen inte göra det idag. rädsla..? eller bara ren och skär feghet, det vet jag inte, men vad jag vet är att sådana som mig skulle kunna äckla mig om jag inte såg mig själv i den där spegelbilden...
nu var det några veckor sedan jag såg leo. jag undrar vad han gör och hur han mår. sist såg det inte bra ut. det lär inte vara bättre idag. eller imorgon. ibland tänker jag att jag ska få höra att han inte längre finns. att han inte orkade... jag vill inte se mig själv i spegeln den dagen... återigen självömkan. men hur långt och till vilken mån kan man leka hjälte och världsräddare och till vilken mån kan man tillåta sig själv att blunda..?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Godmorgon Gumman!
Du har ett gott hjärta, men vet du, man kan ju inte hjälpa alla hur gärna man än vill. Visst är det synd om honom, men även han måste kämpa som alla andra. Det finns säkert något jobb även för honom där han kan tjäna lite extra. Han kanske rent utav får ett jobb framöver. Vem vet. Massor med pussar och kramar från din mami till dej, Sandra och Stella.
Åh vad lika vi tänker, men vi kan inte rädda alla hur gärna man än vill och hur ont det än gör att inte göra det. Jag har alltid fått kämpa och slita för att nå dit jag är, har lärt mig att bli en fighter. det enda vi kan göra är att säga uppmuntrande ord och peppa. kram på dig
hur vill ham ha hjälp? kan du hjälpa på sätt som tex at han kan använda er adrress för att få brev skickade till? (när han söker jobb etc...) bara det kan ju hjälpa mkt....
Skicka en kommentar